hejdå. Nu slutar jag med regrettes & säger nog som jesper på bilden.

1. jag har inte den här bloggen för att folk ska tycka synd om mig. Jag har den för att jag inte vill hålla allting i tystnad som alla andra i äckliga sverige gör.Jag är trött på den plastiga ytan av människor som skriver om sitt liv & får folk att tro det är pefekt. Som en viss pojke sa inatt i telefonen " man kan inte jämnföra sina problem med andra, det är alltid någon som har det värre." Jag skriver för att jag behöver, INTE för att få någons jävla medlidande.

2. Det har varit väldigt fint för jag har fått lära känna några nya människor som kommer ligga mig hårt om hjärtat & jag gillar er väldigt mycket.

3. Det är trist att folk tror jag är något jävla psykfall som bara spenderar sina dagar i att gråta & tycka synd om mig själv. Javisst har jag förmedlat mig som det på min blogg. Men herregud människor, ni känner inte mig. Hade ni gjort det så hade det varit en helt annan sak. Då hade ni vetat vilka charader jag spelar i verkligheten.

4. Om jag nu är så jävla egocentrerad & ointressant så kan jag gläjda er med att jag låter regrettes gå i glömska. Men jag kommer starta en ny blogg, ni får välja själva om ni vill följa med på resan. Skriv en kommentar så länkar jag eller skriv in er mail. Den startas så fort min nya mail & adress funkar.

När jag var 7 skiljdes mina föräldrar. Min pappa hade varit otrogen mot mina mamma i flera år. Jag hör fortfarande den gången då de bråkade i köket, jag hade inte ätit & var hungrig. Jag och min syster satt i lekrummet & kollade på tv, jag gick till köket för att fråga om jag kunde få en frukt. jag hörde hur de skrek. Jag kommer ihåg en annan morgon då de också bråkade, jag var 4 år. Skulle till dagis. Jag kommer aldrig glömma det. Jag blev ett trubbelbarn när jag var sju år, jag blev ensamvarg. Jag slogs, grät på toaletterna, mobbade andra, försökte vara så jävla stark hela tiden. Att visa sig svag var inget alternativ.

jag blev äldre, varannan helg hos mamma, varannan hos pappa. jag älskade det mer än någonting annat men hade inte insett hur mycket deras skiljsmässa påverkat mig. Jag älskade att vara med mig pappa & syster & fika hos vår faster & farbror. Vi brukade umgås & göra saker & ha kul, spela spel. Pappa träffade en ny för några år sedan. Då förändrades allt, han glömde bort mig. Då var inte jag en prioritering. Det var flera år sedan han & jag gjorde någonting ensamma. Han trodde att jag var lycklig, jag med. Men år senare inser jag hur mycke jag hade behövt ha honom där. jag hade behövt ha en pappa.

I höstas ringde han " hej det var ett tag sedan!". Då hade han inte ringt på 1 månad & 2 veckor. Efteråt satt jag & grät på tåget, sen hela vägen hem. Härom veckan insåg jag att han älskar inte mig som en dotter, han bara ser mig som något. Som han måste ringa, måste prata med. Jag älskar verkligen att umgås med min pappa men han förstår inte mig överhuvudtaget. Han tror att allt jag gråter om varje natt bara är ett jävla påhitt. Att jag bara är lat & oförmögen till att ta hand om mig själv. SÅ har det varit exakt hela mitt liv, det första jag sa till mina lärare var " om någonting händer med mig, eller det är något ni behöver prata med mina föräldrar om, ring INTE min pappa."

Det finns så mycket hat mot mig pappa i mig som ligger & gnager. För att han aldrig någonsin kommer veta vad jag har gått igenom. När jag sa till honom " pappa det är inte så jävla enkelt för mig att ta tag i skolan som du tror, jag har gått igenom så jävla mycket denna sommarn/hösten" Så svarade han " som vadå? Det är fan bara att skärpa sig emmy annars får du inte gå kvar. Så enkelt är det.". Alltid dömmande, aldrig stöttande.